Efter slutet av andra världskriget blev den kommunistiska ideologin en av de vanligaste i världen, vilket påverkar miljontals människor och liv. Sovjetunionen, som har vunnit den blodiga konfrontationen med imperialismen, bekräftade leveviljan för den socialistiska vägen för utveckling av det civila samhället. Utbildning i Folkrepubliken Kinas oktober 1949, där kinesiska kommunister blev riddare i ett multimillionsland, bekräftade bara den marxist-leninistiska ideologins korrekthet i samband med att hantera ett stort antal civila samhällen. Nya historiska realiteter har skapat bördig grund för kommunismens parad procession på planeten med CPSU.
Vad är CPSU och dess plats i historien
Det har aldrig varit en stark partiförening i något land i världen, i någon del av världen, och det finns fortfarande ingen kraftfull organisation som kan jämföra i sitt inflytande på det ekonomiska och sociala och sociala livet med Sovjetunionens kommunistiska parti. CPSU: s historia är ett levande exempel på det statliga systemets politiska styrning på alla stadier av utvecklingen av det civila samhället. Under 70 år leddes det stora landet av partiet, som kontrollerade alla sovjetiska sfärer och påverkar det globala politiska systemet. Resolutioner från CPSU: s centralkommitté, presidiet och politbyrån, beslut av plenum, partikongresser och partekonferenser bestämde landets ekonomiska utveckling, Sovjetunionens utrikespolitik. Kommunistpartiet uppnådde inte omedelbart en sådan makt. Kommunisterna (de är bolsjeviker) tvingades att gå en lång och tornig väg, ofta zigzag och blodig, för att slutligen etablera sig som världens första socialistiska enda ledande politiska styrka.
Om Sovjetunionens kommunistiska parti går tillbaka nästan ett sekel, kom förkortningen till Sovjetunionens kommunistiska parti relativt kort tid, 1952. Fram till den här tiden kallades ledande parti i Sovjetunionen All-Union Communist Party. CPSU: s historia härstammar från det ryska socialdemokratiska arbetspartiet, grundat i det ryska riket 1898. Den första ryska politiska parten av en socialistisk orientering blev basplattformen för den revolutionära rörelsen i Ryssland. Senare under de historiska händelserna 1917 fanns det en splittring i RSDLP: s led i bolsjevikerna - anhängare av ett väpnat uppror och ett kraftfullt maktmissbruk i landet - och partiets mensjevikflöjt som höll liberala åsikter. Den vänstra vingen som bildades i festen, mer reaktionär och militariserad, försökte ta kontroll över den revolutionära situationen i Ryssland genom att aktivt delta i det beväpnade upproret i oktober. Det var bolsjevikernas RSDLP, under ledning av Ulyanov-Lenin, som spelade en nyckelroll i den socialistiska revolutionens seger genom att ha antagit full myndighet i landet. Vid RSDLP: s XII-kongress beslutades att bilda det bolsjevikiska ryska kommunistpartiet, som fick förkortningen RCP (b).
Inkluderingen av adjektivet "kommunist" i partiets namn, enligt V.I. Lenin, måste ange partiets yttersta mål, för vilken alla socialistiska omvandlingar genomförs i landet.
Efter att ha kommit till makten ledde de tidigare ryska socialdemokraterna V.I. Lenin proklamerade sitt program för att bygga världens första socialistiska stat för arbetare och bönder. Den grundläggande plattformen för statlig struktur användes av partiprogrammet, vars huvudsakliga fokus var marxistisk ideologi. Efter att ha överlevt den svåra perioden av inbördeskriget började bolsjevikerna statlig byggnad, vilket gör partiprogrammet till den viktigaste politiska och administrativa strukturen i landet. Partiledningen grundades på en kraftfull ideologi som försökte få en ledande roll i polisen. Tillsammans med de råd som formellt utförde representativa funktioner, organiserar bolsjevikerna sina ledande partys kroppar, som så småningom börjar uppfylla den verkställande grenens uppgifter. Sovjeterna och CPSU, som senare blev känd som bolsjevikpartiet, behöll ett nära förhållande i landets ledning, formellt demonstrerade förekomsten av representativ makt.
I Sovjetunionen kunde man på ett skickligt sätt maskera partiets ledande roll i valprocessen. Lokalt och kommunfullmäktige av folkets suppleanter handlade på marken och valdes till följd av rikstäckande omröstning, men i själva verket är nästan alla ledamöter av parlamentet medlem av CPSU. Sovjeterna absorberades fullständigt av partistrukturerna i kommunistpartiet och utförde på plats två funktioner samtidigt, festrepresentationer och verkställande funktioner. Besluten från topppartiets ledning lämnades först till centralkommitténs presidium, varefter det var nödvändigt att godkännas i centralkommitténs plenum. I praktiken var beslut av Centralkommittén för CPSU ofta en förutsättning för efterföljande lagstiftningsakter som lämnades till högsta sovjetiska möten och resolutioner antagna av Sovjetunionens ministerråd.
Det är säkert att säga att bolsjevikerna lyckades inse sina ansträngningar för att uppnå hegemoni av politisk makt i Sovjet Ryssland. Hela maktens vertikala, som börjar med folkkommissarerna och slutar med sovjetorganen, blir helt under bolsjevikernas kontroll. Partiets centralkommitté bestämmer landets utrikes- och inrikespolitik vid den tiden. Partiledarnas vikt på alla nivåer, som bygger på en kraftfull repressiv apparat, växer. Den röda armén och chekaen blir instrumentets kraftinflytande på sociala och offentliga attityder i det civila samhället. Det kommunistiska ledarskapets kompetens omfattar militärindustrin, landets ekonomi, utbildnings-, kultur- och utrikespolitik som ligger under jurisdiktionen för CPSU: s centralkommitténs centralkommitté.
Kommunistiska idéer för att skapa en arbetares och böndernas stat realiserades 1922, då Sovjetunionistiska republikens union bildades på Sovjet Rysslands sida. Nästa steg i kommunistpartiets omvandling var XIV-partskongressen, som bestämde sig för att byta namn på organisationen till bolsjevikernas allmänniska kommunistparti. Namnet på CPSU: s parti (b) varade i 27 år, varefter det nya namnet på Sovjetunionens kommunistiska parti godkändes som den sista versionen.
Huvudskälet till att ändra kommunistpartiets namn var Sovjetunionens växande vikt på den politiska arenan. Seger i det stora patriotiska kriget gjorde de ekonomiska framgångarna Sovjetunionen den ledande världsmakten. Landets ledande styrka krävde ett mer respektabelt och sonoröst namn. Dessutom försvann den politiska nödvändigheten att dela den kommunistiska rörelsen i bolsjevikerna och mensjevikerna. Hela partistrukturen och de politiska linjerna skärpades av grundidén, byggandet av ett kommunistiskt samhälle i Sovjetunionen.
CPSU: s politiska struktur
19: e partskongressen, som sammankallades efter en lång 13 års urtagning, var den första i efterkrigstiden. På forumet gjorde Stalin, generalsekreterare för CPSU: s centralkommitté, ett tal. Detta var hans sista utseende för allmänheten. Det var på denna kongress att de viktigaste riktningarna för landets framtida politiska och ekonomiska struktur antogs under efterkrigstiden, en kurs kartlades i kommunistpartiets inhemska och utrikespolitiska politik. Kommunisterna, representerade av alla delar av det sovjetiska samhället, samlades vid 19: e partikongressen, stödde enhälligt förslaget från partiledningen om ändring av partistadgan. Godkännandet av kongressens deltagare möttes med tanken på att ändra partiets namn till CPSU. Partiets stadga säkerställde återigen ställningen för partiets första person - generalsekreteraren för CPSU: s centralkommitté.
Obs! Det bör noteras att bortsett från partikortet, som indikerar medlemskap i festen, fanns inga andra insignier bland kommunisterna. Oofficiellt beslutades att bära ett märke - CPSU: s banner, som tillsammans med förkortningen av CPSU och ansiktet på VI. Lenin skildrade sovjetstatens huvudsymboler, den röda flaggan och den korsade hammaren och segeln. Med tiden blir den officiella symbolen för den kommunistiska rörelsen i Sovjetunionen ikonen för deltagaren till nästa partikongress och deltagare i CPSU-konferensen.
Kommunistpartiets roll i början av 50-talet för Sovjetunionen är svår att överskatta. Utöver det faktum att partiledningen utvecklar Sovjetstatens inhemska och utländska politik genom hela sin existens, är partipotentialens organ närvarande på alla sfärer av sovjetfolket. Partistrukturen är strukturerad på ett sådant sätt att i varje kropp och organisation, i produktion och på kulturell och social sfär, fattas inget beslut utan deltagande och kontroll av partiet. Partiets huvudinstrument i det civila samhället är medlem i CPSU - en person som har obestridlig auktoritet, hög moralisk och starkvilja egenskaper. Av flera medlemmar bildas en primär partycell, den lägsta partikroppen, på grundval av en produktions- eller yrkesidentitet. Allt som är högre är redan profilerade och regionala organisationer som förenar vanliga medborgare på marken enligt den ideologiska principen.
Klasskompositionen reflekterades också i fyllningen av partiets led. Sovjetunionens kommunistiska parti representerade 55-60% av representanter för den proletära miljön och sovjetbönen. Dessutom var andelen kommunister som lämnade arbetsmiljön alltid två, tre gånger antalet kollektiva bönder. Dessa kvoter godkändes hemligt under 20-30 år. De återstående 40% var från intellektuella. Dessutom har denna kvot bevarats i den nya tiden då landets befolkning snabbt ökade.
Party vertikal
Vad är CPSU i det nya, under efterkrigstiden? Detta är redan en stor marxistisk parti vars politiska vilja och efterföljande åtgärder syftar till att skapa proletariatets dominerande ställning i landet. Generalsekreterarna för CPSU: s centralkommitté, som tidigare, utför funktionerna i landets ledande ledarskap. Centralkommitténs huvudstyrande organ var praktiskt taget en statlig myndighet i Sovjetunionen.
Det högsta partyfestorget var kongressen. I hela historien ägde 28 partikongresser rum. De första 7 händelserna var lagliga och halv rättsliga. Från 1917 till 1925 hölls partikongresser årligen. Vidare, VKP (b) gick redan till kongresser vartannat år. Sedan 1961 har CPSU-kongresser hållits vart femte år. I det nya steget höll Sovjetunionens kommunistiska parti 10 av sina största forum:
- XIX-kongressen för CPSU 1952;
- XX - 1956;
- XXI - 1959;
- XXII Congress - 1961;
- XXIII - 1966;
- XXIV -1971;
- XXV kongressen - 1976;
- XXVI -1981 g;
- XXVII-kongressen - 1986;
- Förra XXVIII kongressen - 1990
Beslut och resolutioner som antagits vid kongresser var grundläggande för de efterföljande besluten från centralkommittén, sovjetregeringen och andra lagstiftande och verkställande organ. På kongressen bestämdes sammansättningen av centralkommitténs centralkommitté. Under perioden mellan kongresser genomfördes det huvudsakliga arbetet inom partiadministrationen av CPSU: s centralkommitténs plenum. Vid plenarsammanträdena valdes generalsekreteraren för CPSU: s centralkommitté bland ledamöterna av centralkommitténs presidium. Inte bara medlemmar i högsta parti, utan även kandidater till medlemmar i centralkommittén deltog i plenarsammanträdena. Bemyndigandet att fatta beslut i intervallet mellan plenum ligger helt på CPSU: s centralkommitténs politbyrå, som bestod av medlemmar i centralkommittén. Den nybildade kollegiala organet fick anförtrotts administrativa funktioner för att hantera partiet och landet, som tidigare hade tilldelats en annan styrelse - presidiet för CPSU: s centralkommitté.
I Sovjetunionen utvecklades en unik situation där partiets beslut spelade huvudrollen i styrningen av staten. Varken ministerrådet eller de relevanta ministerierna eller Högsta rådet antog en enda lag utan partiets elit. Alla beslut, beslut och resolutioner från Centralkommitténs centralkommitté, beslut av centralkommitténs plenum i hemlighet hade i kraft lagstiftningsakter på grundval av vilka ministerrådet redan hade agerat. I den nya tiden har denna trend inte bara överlevt, utan också intensifierats. Trots det kommunistiska partiets totala dominans i det politiska och offentliga livet i landet var det dock nödvändigt att göra vissa förändringar i partiorganisationens struktur orsakad av nya politiska trender och motiv. Centralkommitténs och centralkommitténs centralkommitté i perioden mellan plenarsammanträden och kongresser spelade rollen som en skuggregering.
Efter att de baltiska staterna blev en del av Sovjetstaten som unionsrepubliker, var det nödvändigt att ändra partiets struktur enligt nationella och regionala egenskaper. Organisatoriskt bestod CPSU av de kommunistiska partierna i de fackliga republikerna som ingår i Sovjetunionen, 14 i stället för 15. Den ryska sovjetiska federala socialistiska republiken hade inte sin egen partiorganisation. Sekreterarna för de republikanska partierna var en del av presidiet för CPSU: s centralkommitté och CTPU: s centralkommitténs politbyrå, som var en kollegial och överläggande organ.
Den högsta partypositionen i CPSU: s centralkommitté
I strukturen av topppartiets ledning upprätthölls den kollektiva och kollegiala ledningsstilen, men generalsekreteraren för CPSU: s centralkommitté var den viktigaste och betydande siffran i partiet Olympus.
Det var det enda icke-kollegiala inlägget i kommunistpartiets struktur. Genom myndighet och rättigheter var den första personen i festen sovjetstatens nominella chef. Varken ordföranden för Sovjetunionens högsta råd eller ministerrådets ordförande hade sådana befogenheter som generalsekreterarna hade i Sovjetunionen. Sammantaget visste sovjetstatens politiska historia sex generalsekreterare. VI Trots att Lenin höll högsta rang i partihierarkin, förblev han sovjetregeringens nominella chef, som innehade posten som ordförande för folkkommissariatets råd.
Kombinationen av högsta partikontoret och ordföranden för rådet för folkkommissariatet fortsatte I.V. Stalin, som blev chef för sovjetregeringen år 1941. Efter ledarens död fortsatte N. S. Khrushchev, som var chefen för den sovjetiska regeringen, traditionen att kombinera högsta partiposten med högsta verkställande makt. Efter att Khrushchev togs bort från alla inlägg, beslutades det att formellt separera generalsekreterarens inlägg och chefen för den sovjetiska regeringen. Generalsekreteraren för CPSU: s centralkommitté utför representativa funktioner, medan all verkställande makten är belägen i ordföranden för Sovjetunionens ministerråd.
Posten som generalsekreterare efter Stalins död hölls av följande personer:
- NS Khrusjtjov - 1953-1964;
- L. I. Brezhnev - 1964-1982;
- Y. Andropov - 1982-1984;
- K. U. Chernenko - 1984-1985;
- MS Gorbachev - 1985-1991
Den sista generalsekreteraren var M. Gorbatsjov, som parallellt med posten som partiansvarig fungerade som ordförande för Sovjetunionens högsta sovjet, och blev senare den första presidenten i Sovjetunionen. Deklarationerna från Centralkommittén för CPSU från detta ögonblick är rådgivande. Huvudfokuset på landets ledarskap är att representera makten. Partiledarnas befogenheter i landets ledning på den inhemska och utländska arenan är begränsade.
Kollektiva CPSU-styrorgan
Huvuddragen i Sovjetunionens kommunistiska partiets verksamhet är kollegialiteten i styrningsstrukturen. Från och med V.I. Lenin, i partiledningen, spelar en viktig roll i beslutsfattandet med ett kvorum. Trots den synliga kollektiviteten och kollegialiteten i partiledningen, med JS Stalins ankomst till högsta partipost, planeras en övergång till en auktoritär ledarstil. Endast med antagandet av posten som generalsekreterare, N. S. Khrushchev, finns det en återgång till en kollegial ledningsstil. CPSU: s centralkommitténs politbyrå blir igen den högsta partiet som fattar beslut och ansvarar för genomförandet av de programpunkter som antagits vid plenarsammanträden och kongresser.
Denna kropps roll i förvaltningen av offentliga angelägenheter ökar gradvis. Med tanke på att alla ledande inlägg i Sovjetstaten endast upptogs av medlemmar av Sovjetunionens kommunistiska parti, kan man säga att Politikhuset för Sovjetunionens kommunistiska partiets centralkommitté representeras av hela partiets elite, som har full makt. В состав бюро входили помимо генсека, секретари республиканских ЦК партии, первые секретари Московского и Ленинградского областных комитетов, Председатель Президиума ВС СССР и Верховного Совета РСФРС. В качестве представителей исполнительной власти в состав политбюро ЦК КПСС обязательно входили Председатель Совета Министров, Министр Обороны СССР, Министр Иностранных дел и Глава Комитета Государственной Безопасности.
Такая тенденция в системе управления сохранялась до самых последних дней существования Советского Союза. После последнего XXVIII партийного съезда в Коммунистической партии наметился раскол. С введением в 1990 году поста Президента СССР роль Политбюро в управлении государственными делами резко снизилась. Уже в марте 1990 года из Конституции СССР была исключена статья 6-я, в которой было закреплена руководящая роль КПСС в управлении государственными делами. На последнем съезде был положен конец гегемонии Коммунистической Партии в жизни страны. Внутри партии на самом высоком уровне наметился раскол. Появились сразу несколько фракций, каждая из которых проповедовала свою точку зрения относительно последующей судьбы партии, ее места в руководстве страны.
Постановления ЦК КПСС носят уже форму внутрипартийных циркуляров, которые косвенно отражают основные направления работы советского правительства. Начиная с 1990 года, партия теряет нити контроля над системой управления страной. Деятельность Президента СССР, функции Верховного Совета СССР и Кабинета Министров СССР становятся определяющими и решающими в жизни государства. Распад СССР как единого государства положил конец существованию Коммунистической Партии Советского Союза, как крупной организационной политической силы.
Сегодня только партийные знамена, сохранившиеся партийные билеты и значки партийных съездов напоминают нам о былом величии Коммунистической партии, которая бессменно оставалась у руля государства в течение 72 лет. По данным статистики, в рядах КПСС на 1 января 1991 года состояло 16,5 млн. членов и кандидатов. Это самый большой показатель для политических партий в мире, если не считать численный состав КП Китая.
